Det är viktigt för människan att känna samhörighet och att känna att hon hör till något. En god kontakt med sig själv, andra människor och naturen bidrar till balans i livet. Känslan av tillhörighet är central, eftersom upplevelsen av att vara frånkopplad inte är bra för människan. Känslan av tillhörighet främjar däremot välbefinnandet och hjälper människan att blomstra. Den ger livet mening, vidgar omsorgens krets och gör människan medveten om sina egna möjligheter att påverka.
En meningsfull relation till världen är livscentrerad, inte individcentrerad. Verkligheten är en helhet som består av saker som är sammanlänkade med varandra och där anknytning, tillhörighet och delaktighet ingår. En livscentrerad inställning kunde ungefär beskrivas så här: ”Jag finns till för världen.” Den bygger på en världsbild grundad i relationer, systemtänkande och sammanlänkning samt på meningsfullhet och altruism. En individcentrerad inställning beskrivs däremot som frånkopplad och isolerad, med fokus på egoism och personlig tillfredsställelse. Den ser företeelser som separata från varandra, medan förmågan att föreställa sig själv i en annan människas situation är en nyckel till utveckling. Den utgör en grund för moral, en utgångspunkt för förnyelse och en källa till meningsfullhet.
Utvecklingen under de senaste åren har lett till ökad individualism, hårdare konkurrens, ett starkare fokus på prestation och en mer fragmenterad vardag. Detta har bidragit till växande känslor av otillräcklighet, meningslöshet och värdelöshet. Det sägs också att fattigdom är att sakna kontakt med människor som man kan dela livets glädjeämnen och sorger med. Att höra till en gemenskap där det är möjligt att uppleva uppskattning och respekt, kompetens och kunnande, att överskrida sig själv och engagera sig helhjärtat, anknytning och tillhörighet samt känslor av upplyftelse och hänförelse inför livet stärker resiliensen och ger människan kraft. Dessa faktorer får människan att blomstra.
Framtidens arbete skulle kunna omfatta allt det som hjälper oss att lösa samhälleliga och planetära problem. Arbete kunde innebära lönearbete, företagande och frivilligarbete. Färdigheter som behövs i arbetslivet kunde vara kreativt, analytiskt och systemiskt tänkande samt nyfikenhet och förmåga att lära sig nytt. Helheten skulle bestå av kunskaper, färdigheter, attityder, värderingar, övertygelser och världsbild. Kanske skulle vi inte längre behöva arbeta enbart för att ekonomin ska växa, så som vi gör i dag.
Hur kunde erfarenhetsexperter vara delaktiga i arbetslivets omvandling – kanske genom att bidra till förändrade attityder och ett mänskligare arbetsliv? Kunde vårt exempel bidra till att bryta ner stigma?
Källa: Arto O. Salonens webbinarium våren 2026
