”Kärnan i arbetet är gemenskap och samspel”

Dina kollegor valde dig till Årets rehabiliterare – hur känns det?

Arja beskriver känslan med värme; erkännandet från kollegor betyder mycket eftersom det kommer från människor som delar samma vardag.

”Det känns överraskande bra – och på något sätt också lite spännande.”

Vad tror du ligger bakom denna förtroendeförklaring?

Arja anser att den goda responsen från det egna teamet bottnar i en bra arbetsatmosfär; det är trevligt att komma till jobbet och samarbetet fungerar väl med alla.

Hon upplever att förtroende till stor del skapas genom ett genuint intresse för människan – inte bara för hennes situation eller diagnos.

Vad anser du vara viktigast i ditt arbete?

Det är viktigt att vara engagerad och genuint intresserad av människor. Arja tror på möjligheter även när det inte verkar ske någon synlig utveckling i rehabiliteringen. Om man börjar tänka alltför negativt, ”då blir det ingenting av det”. Hon upplever också att hon inte skräms så lätt – och att hon inte tar allting personligt.

Även om rehabiliteringsarbete kräver planer, dokumentation och mål, är det ändå det som sker mellan människor som är viktigast.

“Det är just gemenskapen och samspelet. Mycket händer som man inte ens kan dokumentera.” 

För Arja är det viktigt att människan inte försvinner under strukturerna, även om dagens arbete innehåller många uppgifter som tar tid från möten och närvaro.

Hon upplever att den viktigaste delen av arbetet ofta sker tyst och obemärkt – i vardagens trygghet, i ärliga samtal och i att en människa inte lämnas ensam, även när svåra frågor måste hanteras.

Vilken betydelse har ditt arbete haft för ditt eget liv?

Arja berättar att Niemikotisäätiö har varit en arbetsplats där hon kunnat bygga en lång karriär och utvecklas professionellt.

Hon uppskattar särskilt att stiftelsen har haft förtroende för medarbetarnas kompetens. ”Vid stiftelsen finns långa anställningar, man litar på människor och man har fått utföra sitt arbete på sitt eget sätt.”

Arbetsrotation och varierande uppgifter stöder också den professionella utvecklingen. Hon upplever att hon har fått perspektiv och styrka genom att se arbetet ur olika synvinklar.

Som råd till andra yrkesverksamma rekommenderar Arja fritid där man kan återhämta sig och för en stund släppa rollen som vårdare eller professionell. ”Att sätta gränser är verkligen viktigt.”

Hur anser du att du har störst inverkan på rehabiliteringsklienternas liv?

För Arja handlar påverkan inte i första hand om stora handlingar eller synliga framgångar. Det handlar om att bli bemött som den man är – och om att hoppet får finnas kvar.

Hon lyfter också fram att människors situationer och tillgång till vård kan vara ojämlika.

Arja beskriver hur vissa personer får tillgång till längre vårdinsatser förvånansvärt lätt, medan andra inte får det, trots ett uppenbart behov.

Hon funderar över att många faktorer kan påverka detta: resurser, systemet och till och med hur väl en person kan uttrycka sitt eget mående.

I Arjas röst hörs oro, men också en stark princip: ingen borde lämnas på den sida där hoppet har gått förlorat.

Vilken utveckling skulle du vilja se inom mentalvårdsrehabiliteringen?

Arja ser digitaliseringens inverkan på människors liv – och på den psykiska hälsan – som ett stort fenomen.

Hon säger att vissa människor riskerar att hamna utanför när digitala tjänster och system blir för komplicerade. Samtidigt fördjupar sig andra alltför mycket i den digitala världen, särskilt unga. ”Telefonen är ständigt i handen.”

Hon reflekterar också över hur livet på sociala medier ständigt jämförs med ett ”påstått bra liv” som inte nödvändigtvis ens är sant. Det skapar press, känslor av otillräcklighet och kan förvärra psykiskt illamående.

Arjas önskan för framtiden är tydlig: inom tjänster och rehabilitering måste människan ses – inte bara de anteckningar som systemet kräver. 

Rosor, önskemål eller ris till beslutsfattare?

När Arja ombeds ge respons till beslutsfattare, ger hon rosor – och riktar dem till Niemikotisäätiö.

Hon tackar särskilt för att stiftelsen har möjliggjort en lång karriär och gett utrymme för professionell utveckling. För henne är förtroende avgörande: känslan av att få göra sitt bästa och utvecklas i sitt arbete, utan att alla tvingas in i samma mall.

Samtidigt förmedlar Arjas ord ett bredare budskap: mentalvårdsrehabilitering får inte gå förlorad i strukturer. Det måste finnas tid kvar för människan – för det ögonblick som rehabiliteringen ofta vilar på.

“Så att människan inte på något sätt hamnar i bakgrunden.”