När Timo Heinilä började arbeta vid Stiftelsen Uddhemmet år 1996 såg världen på många sätt annorlunda ut. Internet var just på väg att slå igenom, digitala färdigheter var inte en del av rehabiliteringen – och ingen talade om digital delaktighet.
Under tre decennier har Heinilä varit med och utvecklat arbete som hjälper människor att hitta riktning i sina liv. Under de senaste åren har stärkandet av digital kompetens blivit en central del av detta arbete.
Nu, efter en lång arbetskarriär, går han i pension.
Så här långa arbetskarriärer är numera ovanliga inom social- och hälsovårdssektorn, men vid Stiftelsen Uddhemmet är de inget undantag. I denna artikel får du ta del av en erfaren medarbetares tankar om hur arbetet, klienternas behov och hela verksamhetsmiljön har förändrats genom åren – och vilka saker som har förblivit desamma.
En ny värld på Eira vårdhem
Heiniläs karriär vid Stiftelsen Uddhemmet började på Eira vårdhem år 1996.
– Jag såg en platsannons i tidningen för en boendeenhet för män med flera olika problem. Jag hade ingen erfarenhet alls av psykiatriskt öppenvårdsarbete. Det var en helt ny värld.
Arbetet var tidvis krävande. De boende hade många olika utmaningar och i vardagen behövde man ingripa i missbruk och ta hand om farliga föremål.
– Det var en ögonöppnande erfarenhet. Ibland kändes det som att det här inte var rehabiliterande arbete utan att bara klara sig från dag till dag. Men det var en viktig början på min egen karriär.
Efter två år gick Heinilä vidare till en uppgift som skulle prägla hans arbetskarriär under lång tid.
Att bygga upp verksamheten Mieli Töihin
År 1998 började Heinilä i projektet Mieli Töihin. Verksamheten hade startat som ett ESF-projekt där man prövade om personer i psykisk rehabilitering kunde få stöd att återvända till arbetslivet.
– När jag kom med var projektet just på väg att avslutas. Jouni Nisula och jag började i praktiken tillsammans planera hur verksamheten skulle fortsätta.
Finansiering från Penningautomatföreningen gjorde det möjligt att utveckla verksamheten mer långsiktigt. I början deltog även externa utbildare, och utbildning i arbetscoachning gav ytterligare kompetens.
– Det var en riktigt intressant tid. Vi kunde påverka mycket vilken typ av arbete vi gjorde och hur verksamheten utvecklades.
Samarbetet med arbetsförvaltningen förde också med sig coachningsperioder för långtidsarbetslösa. Arbetsgruppen var multiprofessionell och innehållet i verksamheten utvecklades kontinuerligt.
– Om något inte fungerade ändrade vi på det. Det tankesättet finns fortfarande kvar i klientarbetet i dag.
Till brandstationen och in i digital kompetens
När projektfinansieringen tog slut övergick verksamheten till stadens finansiering. Samtidigt flyttade Mieli Töihin-verksamheten år 2010 till brandstationen på Magistratsgatan.
Under årens lopp har tyngdpunkten allt mer flyttats till att stärka digital kompetens.
– Vi kombinerade arbetscoachning med informationsteknik. Digitala färdigheter började bli en allt viktigare del av vardagen och arbetslivet.
En viktig roll i denna utveckling hade IT-utbildaren Matti Laitinen, som länge ansvarade för datorundervisningen i enheten och var en central del av arbetsgruppen.
Under många år kunde man avlägga datorkörkort i enheten. Under årens lopp genomfördes hundratals – möjligen till och med över tusen – sådana prov.
I dag har de ersatts av TIEKE:s digitala kompetensmärken.
– Med dem kan man visa IT-kompetens på olika nivåer. De är ett bra sätt att stärka digital delaktighet och synliggöra kunnande.
Under Timo Heiniläs ledning har Stiftelsen Uddhemmet också tagit i bruk egna kompetensmärken. För närvarande används märkena Digiosaaja och Tietosuojaosaaja, och dessutom förbereds ett märkesystem för arbetslivsfärdigheter.
Individuellt stöd och kamratstöd
Klientarbetet har förändrats över tid. Tidigare bestod verksamheten till stor del av kursbaserade gruppaktiviteter, men i dag ligger tyngdpunkten på individuellt stöd.
– Människor kommer hit vid individuellt överenskomna tider. Vissa behöver mycket stöd, andra arbetar mer självständigt.
Särskilt viktig har mikrostödstjänsten blivit, där klienter snabbt kan få hjälp med digitala problem. Kamratstödshandledarna spelar också en betydande roll.
– Utan deras insats skulle vi inte kunna erbjuda så mångsidiga tjänster.
Mötet med människor i arbetets kärna
Under trettio år har Heinilä mött ett enormt antal människor. Den största lärdomen har enligt honom handlat om mötet med människor.
– Om man vill komma djupare än ytan måste man ge människor tid. Förtroende byggs inte på ett ögonblick.
Han betonar också människans betydelse i arbetet.
– Vi står alla på samma linje. Även om du har en professionell roll är mänskligheten alltid närvarande. När du är dig själv känner människor det. Det bygger förtroende.
Enligt Heinilä har också återhämtningsorienterat tänkande alltid funnits starkt i arbetet, även om begreppen har förändrats under åren.
– Man talar om återhämtningsorientering nu, men de grundläggande sakerna har inte förändrats. Att möta människor, lyssna, bygga förtroende och hjälpa – det är kärnan i det här arbetet.
En förändring också för arbetsgemenskapen
Efter en så lång arbetskarriär väcker pensioneringen många känslor.
– Det här är lite av en märklig omvälvning känslomässigt. Jag har varit så länge i den här enheten att många minnen naturligt kommer upp.
Ledningsansvaret för Mieli Töihin-coachningsenheten övergår till Anne Jukkara. Enligt Heinilä har förändringen förberetts i god tid.
– Jag har sagt till Anne att det i början är bra att ta tid att lära känna människor och verksamheten. När förtroendet byggs upp och helheten blir bekant är det bra att börja föra saker framåt.
Ansvarsuppgifterna som processansvarig för arbets- och coachningsverksamheten övergår till Emma Heikkinen.
– Emma känner stiftelsens verksamhet väl och har utvecklat arbetet målmedvetet. Jag tror att verksamheten är i goda händer också i fortsättningen.
Natur, motion och motorcyklar
Utanför arbetet beskriver Heinilä sig själv som en aktiv person. Naturen är ett viktigt sätt för honom att återhämta sig.
– Jag rensar huvudet bäst när jag går ut i skogen med hunden.
Motion hör till vardagen: cykling, promenader och simning i öppet vatten. Också läsning och musik är viktiga. På sommaren finns dock en sak som står över allt annat.
– Jag ser alltid fram emot början på motorcykelsäsongen. Min bror och jag planerar en längre resa till Sydeuropa.
Vad kommer han att sakna?
När Heinilä nu går i pension tror han att det framför allt är människorna han kommer att sakna.
– Det finns en väldigt fin arbetsgemenskap i stiftelsen. Vår egen grupp här på brandstationen är förstås allra närmast.
Även arbetsmiljön har varit unik.
– Den här gamla brandstationen har sin egen stämning. Och naturen bredvid – det har varit fint att följa den från årstid till årstid.
Mod att prova något nytt
Till sist vill Heinilä ge ett råd både till klienter och till anställda.
– Ta vara på stiftelsens mångsidiga tjänster. Det är en stor möjlighet.
Till medarbetarna är hans budskap tydligt.
– Våga prova något nytt. Vid Stiftelsen Uddhemmet finns det många möjligheter – det lönar sig att använda dem.
Tack Timo för ditt värdefulla och långsiktiga arbete för människor i psykisk rehabilitering.
Vi önskar dig givande pensionsdagar – och dörrarna till brandstationen står alltid öppna för en kopp kaffe! ❤️
