Hör du till dem som möter nya saker och människor med tillit och utbrister: ”Vad roligt, en ny möjlighet!” – eller fylls ditt sinne av orosbilder och spänning?
På hösten drar allt i gång igen efter semestern: arbetet, fritidsintressena, kanske också en ny relation. Det finns mycket inspirerande i det, men också något som känns både skrämmande och nervöst. ”Vad ska de andra tänka om mig? Hur ska jag klara mig?”
Att vara nervös är mänskligt och helt tillåtet. Enligt psykologen Minna Martin är nervositeten som en uppvärmning inför en ny situation. Känsligheten kan till och med vara en styrka: det kan vara lättare att märka om någon inte hänger med eller känner sig obekväm. Man behöver alltså inte bli av med nervositeten – det är bättre att lära sig känna igen och acceptera den. Nervositeten kan till och med ges medvetet utrymme och få vara en naturlig del av livet.
En del nervösa personer är rädda för sociala situationer, det vill säga känner ångest i andras sällskap. Även den erfarna kan känna en diffus oro inför att snart behöva gå ut i världen igen och möta allt som väntar där. Det kan vara svårt att lita på att allt ska gå bra.
Även ångest kan man lära sig hantera. Ändå händer det ibland att nervositeten svämmar över: man börjar svettas, hjärtat rusar, benen skakar och huvudet blir tomt. Då handlar det om en primitiv stressreaktion där rationell lugnande inte hjälper. I sådana stunder kan man lugna sig själv genom att sätta fötterna stadigt i golvet – det bär. Det ger kroppen en känsla av grundtrygghet och en omedveten kontakt med tidiga trygghetserfarenheter. Vi har alla någon gång blivit burna och hållna. Sedan kan man försöka andas ut, mjuka upp ansiktet och bröstet och andas lugnt genom näsan. På så sätt signalerar man till kroppen att situationen inte är livsfarlig.
Att erkänna sin nervositet brukar också hjälpa. Det är lite som att släppa ut luft ur en ventil. Stämningen borde gärna vara sådan att man uppmuntras och får höra att det inte gör något att vara nervös – att det faktiskt är en del av att synas och ta plats.
Källa: Opettaja 8/2025, s. 24–26
